Författarintervju Cajsa Björck Holmqvist

Vad fick dig att börja skriva?

Jag har alltid skrivit; för mig själv, kåserier, artiklar och i yrket som socionom.
Nu skriver jag för att jag vill berätta och för att jag har möjlighet. 

Vad betyder skrivandet för dig?

Att formulera mig i ord är viktigt och har alltid varit ett sätt att bearbeta tankar och känslor. 

Vad inspirerar dig när du skriver?

Det finns så många barn och familjer som jag tycker behöver bli berättade om, som tampas och slåss mot mycket som är svårt. Och som är starkare än de själv tror. Det vill jag gärna förmedla, och  göra det i ett barnanpassat, roligt och spännande format.

Vad inspirerade dig att skriva Matteverkstad och Människobyxor?

Skolan har oftast fullt upp med att identifiera barn med svårigheter i inlärning. Det kan ta  allt syre i en klass att möta och matcha barn som är svaga och stökiga. Men det finns ett annat gäng barn som har väldigt lätt för att lära och som redan gjort undan det som klassen i allmänhet håller på med. Risken för dessa välbegåvade  barn är att de tappar sugen, blir uttråkade och kanske t o m låter bli att gå till skolan. Jag har sett många exempel på detta.   

Vad vill du säga med boken?

Jag ville skriva en berättelse om en svårighet i skolan och samtidigt låta barnen ha nyckeln till lösningen. Ofta är det så att barn tänker flexibelt och öppet på ett sätt som vi vuxna inte alltid gör. 

Vem är boken skriven för? 

Boken är skriven för högläsning i skolan eller för läsning tillsammans med en vuxen på sängkanten. Det finns ett antal trådar som kan användas för samtal om hur det egentligen känns för dej, barn 6-9 år i skolan och även hemma, bland kompisar och med föräldrar som inte bor tillsammans. Jag vill också introducera den lilla orten Mossberga och hoppas få återkomma med fler berättelser om barn och vuxna just där.

Slutligen hoppas jag att en och annan lärare och rektor, med ansvar för samtliga barn, skall hitta den och bli inspirerad till ett öppet sinne vad gäller lösningar.

Vad hoppas du att boken kommer kunna bidra med?

Tänk om barnen i Mossberga kan bli nya kompisar som barn runt om  i landet kan längta efter och bli stärkta av.  Som barn och t o m rektor på den närbelägna skolan kan få  inspiration av? Och tänk om föräldrar kan känna att deras skrangliga föräldraförmåga till barn med mycket stök i benen kan få lite råg i ryggen och mod i tanken att det går att komma vidare. Då blir jag riktigt glad!