Författarintervju Anna Söderqvist

Vad fick dig att börja skriva?

Jag hann fylla 40 år innan tanken att skriva skönlitterärt ens slog mig. Kvällen före julafton för drygt tio år sedan tog jag en promenad runt Djurgården. Jobb, julstök och skolavslutningar snurrade i huvudet. På Lilla Sjötullsbron stannade jag till och såg ut över det mörkblanka vattnet. En tanke dök upp. Den där berättelsen som funnits i mig i en evighet – tänk om jag skulle skriva ner den? Tanken svindlade. Men jag skyndade hem, satte mig i soffan – och skrev. Och skrev. Kunde inte sluta. Gick upp klockan fem varje morgon, helgerna försvann i ord. Fem månader senare var min första roman färdig. Jag skickade manuset till ett antal förlag, och refuserades (förstås) överallt.

Manuset hamnade i byrålådan. Men jag var förändrad.

 Vad betyder skrivandet för dig?

Som jurist skriver man mycket, men skrivandet är inte fritt: lagar, regler, praxis – det går inte att fantisera. I skönlitteraturen får jag bestämma själv: hur världen fungerar, vilka val människor har, vilka konsekvenser som väntar. Det är också därför jag skriver fantastik: gillar jag inte verkligheten som den är, böjer jag till den så den passar.

Sedan är det inte så att jag måste skriva: jag har massor av andra intressen. Och när skrivandet går dåligt är det oerhört frustrerande och tråkigt. Men när skrivandet går bra – när jag är i flytet – då existerar inget annat.

 Vad inspirerar dig när du skriver?

Jag är intresserad av hur människor funkar – deras drivkrafter, drömmar, svagheter. Blir inspirerad av samtal, nya infallsvinklar och relationer. Till skillnad från många andra författare har jag ingen samling oskrivna berättelser i huvudet, men jag har en samling karaktärer som behöver berättelser.

Vad inspirerade dig att skriva Hägrar?

Hägrar är tänkt att vara ett spännande äventyr, men jag har inspirerats av den allmänmänskliga längtan efter ett bättre liv, ibland med livet som insats, som idag alltför ofta möts av misstänksamhet och brist på empati. Jag har också påverkats av tendensen att låtsas som att ”osynliga” människor i vårt samhälle – matbud, städare, uteliggare – inte existerar.

Jag har dock valt att skildra min berättelse genom två ganska osympatiska huvudpersoner som dessutom strävar åt varsitt håll: Orianne drömmer om extravagansen i Anaïs värld, medan Anaïs längtar efter friheten i Oriannes. Mitt mål är att ge temat en oväntad dynamik.

Vad vill du säga med boken?

Hägrar är i grunden en berättelse om allas lika värde. Och om längtan, drömmar och vad vi är villiga att offra för att nå dem.

Vem är boken skriven för?

Hägrar är skriven för alla som älskar mörk fantastik, äventyr, mysterier och oväntade vändningar, oavsett ålder. Boken passar den som gillar karaktärsdrivna berättelser: Orianne och Anaïs är ofta själviska och hänsynslösa, men de är trovärdiga och intressanta.

Boken passar förstås fantasyläsaren, då den utspelar sig i en fiktiv värld, och innehåller en del påhittade element som en glömd stad och en medicin som botar alla sjukdomar. Samtidigt är Hägrar perfekt för läsare som känner sig tveksamma till genren, eftersom den varken innehåller magi eller övernaturliga varelser.

Vad hoppas du att boken kommer kunna bidra med?

Med tanke på hur världen ser ut idag – med ökade klyftor, konflikter, klimatförändringar och auktoritära ledare – är alla böcker som på något sätt handlar om mänskliga rättigheter viktiga. Och så hoppas jag förstås att Hägrar visar att svensk fantasy kan vara både relevant, välskriven och omöjlig att lägga ifrån sig.